Om att ha bil eller inte

När vi träffades hade jag en relativt ny Mercedes som var ganska dyr och onödigt stor. Han höll på att tjata om att jag skulle sälja den, för "man behöver inte äga en bil bara för att man behöver använda en ibland" (detta har jag hört till leda). Det är ju helt riktigt, men jag tyckte om min bil och hade användning för den.

Jag blev hela tiden matad med att man av miljöskäl ska cykla (helst, och det finns ju dubbdäck till cykel), åka buss eller tåg när man ska någonstans. Absolut inte köra bil eller flyga till t.ex. Stockholm. Här har vi inte lika utbyggt med allmänna kommunikationer som han var van vid och det fungerar helt enkelt inte om man inte har jättegott om tid.

Efter något år sålde jag bilen av ekonomiska skäl, men han "tog åt sig äran" och trodde att han lyckats övertala mig. I nästan två år var jag utan bil, men sommaren 2010, när vi höll på att leta bostad insåg vi att vi nog skulle behöva en liten bil. Han fick kontakt med en gammal kompis som skulle sälja sin bil, och vi köpte den.

Det var oftast jag som körde när vi skulle någonstans, och jag fick hela tiden gliringar om mitt körsätt. Jag körde som en fartdåre trots att jag gott och väl höll mig inom fartgränserna. Och hade jag någonsin hört talas om ECO-driving? 

Själv körde han sällan och tack och lov för det, han är ingen bilförare precis. När han kör så ligger han med vänster hjulpar på mittlinjen så man är livrädd för mötande trafik. Han kör mil efter mil på trean i 70 km eller på fyran i 80 km. När man efter en stund undrar hur det är med ECO-drivingen och om han ska växla någon gång får man en spydig kommentar till svar. Genom småbyar där det är 50 km håller han 70. Detta är bara några exempel.

Han åstadkom ett antal repor och bucklor på bilen och förstörde ett dörrhandtag och ett dimljus, som han först berättade om och senare blånekade till. Det enda han pratade om var en buckla som jag hade gjort och även stod för att jag gjort.

Nåväl, jag tog över bilen när vi separerade, och vad händer? Jo, det tar bara ett par veckor så köper han sig en bil för nästan 100000. Och, han kör med denna bil till Stockholm där han snabbt hittade en ny dejt. Även flyg är bra i det fallet. Det vill till att snabbt ändra ståndpunkt, vilket jag påpekade för honom och som han inte låtsades höra.

Crazymaking

Vi köpte trädgårdsmöbler. En dag frågade jag; Ska vi köpa några dynor till dem? - Ja, självklart svarade han. 

- OK, sa jag, de har ett erbjudande nu, ska vi passa på?

 - Javisst bara köp! 

- Vilken färg tycker du vi ska ha frågade jag. 

- Ja, sa han, vitt skulle vara snyggt. 

- Vad bra sa jag, det tänkte jag också. Då fixar jag det!

Några månader senare, när jag hade handlat grönsaker och plantor på torget och tagit ut ca 200 kr från vårt gemensamma konto för detta resulterade det i ett aggressivt utbrott som höll på ett par timmar en kväll. VEM hade lovat mig att ta ut pengar? Och han hade verkligen ingen aaaning om vad jag handlat, eftersom han inte var med och kunde kolla. Nej, det stämmer ju, men han hade faktiskt varit med och ätit upp grönsakerna, och plantorna kunde han själv se i trädgården ... Men icke, jag hade gjort mig skyldig till egenmäktigt förfarande som tagit ut dessa pengar. Och dessutom hade jag köpt dynor till trädgårdsmöblerna utan att fråga om lov!! 

Att jag hade frågat honom och han till och med valde färgen på dem var totalt bortblåst ur hans minne. Detta ältades ytterligare några gånger i olika sammanhang.
Ett exempel på selektiv uppmärksamhet, på att försöka få mig att tro att jag håller på att bli konstig.
(bilden har jag hittat på Internet och vet inte varifrån den kommer ...)

Också fysiskt våld ...

När vi hade bott i huset en dryg månad diskuterade vi om en stor porslinslampa som ursprungligen kom från hans tidigare hem. Han undrade om jag tyckte den var snygg där vi ställt den. Jag sa att jag tycker lampan är jättesnygg men den har ju en annan stil än övriga möbler i rummet och passar kanske inte riktigt där, men det är ändå OK att den står där den står. Han började dividera om detta och jag vidhöll att det är helt OK att den står där även om den har en något annan stil än övriga möbler i rummet.

 Morgonen därpå tog han upp ämnet igen och undrade vad jag tyckte. Jag upprepade samma sak, att lampan får jättegärna för mig stå där den står.

Då reste han sig upp med ett brak (190 cm, 115 kg), gick fram och lyfte upp lampan och drämde den med all kraft i parkettgolvet.

Golvet var nyrenoverat och nyslipat. Det blev stora jack i golvet och jag plockade skärvor som satt fast i golvet flera meter bort i ett par veckor.

Lampan hade blivit en symbol för något som jag aldrig förstod vad, och därför gjorde han detta.

Att slå sönder föremål räknas som fysiskt våld. Det är också ett hot, en demonstration av vad personen är kapabel till.

Allt ditt är mitt och allt mitt är mitt ...

Innan den egentliga flytten bar jag en del porslin till huset, bland annat en gammal matservis. Jag packade upp den och ställde in i ett av fyra köksskåp (finns också en massa stora lådor till förvaring, gott om utrymme alltså). 

Det resulterade i ett utbrott av aggression. VEM hade lovat att jag kunde ställa in saker i det skåpet?? När jag sa att det finns flera skåp, och ett lika dant bredvid, där han kunde ha saker, fick jag till svar att "detta är väl ett gemensamt hem?". Det handlade inte om mitt eller ditt. Det tycker inte jag heller, men sa att vi kanske har en del saker som vi kan ha i vars ett skåp?

Följden blev i alla fall att jag plockade ur mina saker igen.

Jag fick inte heller ha mina kokböcker i hyllan i köket.

Några dagar senare kom hans flyttlass och han var ensam i huset och packade upp (byggjobbarna var fortfarande kvar). När jag kom dit var varenda köksskåp fullt av hans grejor. till och med sådant som är stapelbart hade han spridit ut så att det verkligen skulle fylla upp allt utrymme. Hans kokböcker stod i hyllan.

Han hade inte heller städat ur skåpen som var fulla av byggdamm och sågspån.

Klädkammaren var proppfull med hans kläder och andra grejor, ingen plats över till mina kläder.

Efteråt fick jag höra att snickarna hade undrat hur jag skulle få plats i huset med mina grejor.

Hans förklaring till sitt handlande var att det var lättare att få en överblick över vad som fanns och vad som eventuellt skulle sorteras bort. Överblicken gällde ju då hans grejor, det fanns ingen plats att ställa mina. Det blev givetvis jag som fick plocka ur skåpen, byggstäda, flytta om och sortera.

Typiskt för honom har hela tiden varit att komma med kritik men samtidigt backa från ansvaret att vara med och bestämma, det gällde såväl stort som smått.

Första gemensamma bostaden

Flytt till första gemensamma bostaden, ett nyrenoverat hus

Vi höll på att flytta och jag hade packat en del porslin och saker jag är rädd om i bananlådor för att jag ville flytta dem själv. (Det mesta skulle sedan flyttfirman ta).

Min man hjälpte mig att bära och när vi kom fram till huset, stod på trappan utanför ytterdörren, så släppte han lådan han bar på ca 50 cm ovanför marken.

När jag packade upp grejorna hade flera tallrikar och ett par ljuslyktor gått sönder. Det nonchalerade han med kommentaren att det var "en amatörmässig packning i en banankartong", då fick man skylla sig själv om något gick sönder. Han blånekade att han hade släppt kartongen i marken fast jag stod bredvid och såg på.

"Blockering"

I god tid blev vi inbjudna till en stor bal. Jag tyckte det lät jätteroligt och frågade om vi skulle gå på den. Efter några veckor bestämdes det och jag sa att då betalar jag, ca 800 kr per person. Betalningen skulle vara inne i juli och balen var i oktober. Jag köpte en ny lång klänning eftersom det skulle vara högtidsdräkt.
Kvällen innan balen säger maken "Jag går inte med dig på balen, du får gå själv". Jag svarar att det vill jag inte, hur roligt är det att gå dit ensam? Jag hade sett fram emot att vi skulle gå dit tillsammans, träffa vänner, äta gott och dansa.

Jag sade åt honom att då får du ringa och tala om att vi inte kommer. Det ville han inte och tyckte inte det behövdes. Eftersom det var en stor fest med middag och flera hundra personer inbjudna ansåg jag att det behövdes, det påverkar ju bordsplacering och annat om deltagarna uteblir. Han vägrade. Morgonen efter ringde jag själv till en av arrangörerna och sa att vi kommer inte. Jag var jättebesviken och började gråta i telefonen. Personen i andra änden sa "är det X", och jag svarade ja.

Två timmar innan festen skulle börja säger maken plötsligt "Jag kan väl gå med dig då om du så gärna vill". Då hade jag ju inget förberett med dusch, hår, make up osv. men sa att OK, då ringer jag igen och säger att vi kommer. Lyckades få tag i en av arrangörerna igen, för att ändra ännu en gång. Snabbt in i duschen och sen försöka att göra mig i ordning någorlunda.
Vi gick sen på festen, pratade med lite folk, åt mat och jag lyckades få till att vi dansade några danser. Jag tyckte mycket om att dansa med X men han sa alltid: Dans är bara en parningslek. Om man redan har en partner behöver man inte dansa. Så här i efterhand kan jag tänka att det också var en sorts bestraffning eftersom jag tyckte om det.

Den här tekniken kallar han själv för blockering, för att få mig att lyssna eller reagera när det var något som han inte ansåg att jag reagerat tillräckligt på, eller givit "rätt" svar till. Jag menar att det är en form av bestraffning och ett sätt att utöva makt och kontroll. Att göra mig till en marionett som dinglar i hans grepp.

Quack, quack ...

If it looks like a duck,
acts like a duck,
quackles lika a duck,
waddles like a duck,
- it probably is a duck!

Friskhetstecken!

Har fått en häftig känsla den här veckan. Blev tvungen att akut rycka in och fixa en del skrivelser på jobbet. Upptäckte att jag kunde tänka klart och konstruktivt och resultatet blev väldigt bra. Inser att jag sista dryga året levt i någon sorts seg sörja där jag kravlat runt utan att ha någon koll alls. Tror att ljuset är på väg tillbaka, inte bara för att det snart är vår!

Läst på Twitter ...

Remember, some people are like clouds ... when they disappear it's a brighter day-
(@Geraldinenagn)

©Vattenblänk Bilden tog jag när vi var ute och åt middag (det var fyra år sedan vi träffades första gången).  Knappt två veckor senare var han ute på nätet och dejtade och jag lämnade in skilsmässoansökan.