måndag 30 januari 2012

Luft under vingarna

Jag känner att jag är på väg. Har lämnat avgrunden som jag var nere och vände i.
Jag är glad att jag inte stannade kvar där, det var nära. Tack var mina underbara barn och många vänner har jag lyckats ta mig upp.

Jag har också fått mycket hjälp av en terapeut. Vi började gå dit gemensamt. Han sa till  mig efter ett av de sista besöken där (jag kommenterade att det mest var hon och han som pratade) att hon vände sig till honom för han var mest öppen och villig att kämpa för relationen. Det stämde ju inte alls, jag kämpade allt vad jag orkade ...
Jag ringde upp henne för att fråga. Så var det ju inte, och hon sa till mig i telefonen att om jag valde att stanna kvar skulle jag få lov att ta det onda med det goda. Hon trodde inte på någon förändring.

Efter separationen fortsatte jag att träffa henne ensam. Hon berättade vid ett tillfälle att hon ganska snart upptäckt att han hade en djupgående störning. Mot slutet sa hon att han var ett skolboksexempel. Hon funderade över hur det kom sig att jag inte märkte något långt innan det var för sent. Det undrar jag också.

söndag 29 januari 2012

Om att lura sig själv ...

Jag sa att jag ville köpa ett fritidshus. Att det kunde vara ett sätt att placera pengar. Att mina barn kunde bo där när de hälsade på.
Senare läste jag i min dagbok: Jag vill köpa ett fritidshus så att jag har Ett ställe där jag kan sitta och arbeta i lugn och ro. någonstans jag kan ha mina saker.
Jag lurade mig själv men mina tankar fanns där i svart på vitt ...


Verkligheten

En dag sa han till mig: "Det är så intressant att höra ditt sätt att beskriva verkligheten".
Vems är verkligheten?