tisdag 19 juni 2012

Början till slutet, ett år sedan ...

I dagarna är det exakt ett år sedan den förfärliga resan till Köpenhamn. Det var under de dagarna jag slutligen insåg, eller nästan ... eller insåg ... fortfarande oerhört ambivalent, att så här kan det inte fortsätta. Mitt förnuft förstod med hjälp av terapeuten på familjerådgivningen, X:s förra fru och en massa läsning i böcker och på internet. Känslomässigt fanns fortfarande hoppet. Jag hittade ett citat av Deepak Chopra som sedan följt mig: "The ultimate key to freedom is recognizing that everything is a choice". Jag hade valet att gå under fullständigt både psykiskt och fysiskt, eller göra mig fri även om också det gjorde ont.

För att skydda mig för X manipulativa sätt satte jag upp en mur och blev riktigt fyrkantig. Det kändes inte bra för det är inte "jag" men det fanns inga andra val. Om jag mjuknade det allra lilla minsta slog han till direkt. Om jag gav honom en lillfingernagel tog han båda händerna. Jag testade ett par gånger och jag märkte på sekunden hur han tog chansen och bytte taktik!
Så kunde han då också (som han sa i alla fall) prata med andra om hur förfärlig jag var. Att vi inte kunde skiljas åt "som folk" och fortfarande vara vänner. Han hade till exempel en idé om att han skulle komma till mig och äta middag och ha lite rajtantajtan ibland. Jag pratade lite om att kanske återgå till att vara särbo.

Vid ett tillfälle visade han mig en hemsida, ett pensionat på västkusten. - Vad är det med det sa jag? Ja, vi kan väl åka dit sa han. Goda vänner hade varit där och det var så fint. - Jamen, tycker du det är läge för det nu? sa jag. Jo, det tyckte han, jag hade ju sagt dagen innan att jag ville försöka igen ... Jag blev rejält konfunderad, hade jag verkligen sagt det? Många gånger visste jag varken ut eller in, vad jag själv eller han hade sagt. Det är ett exempel på crazymaking. Eftersom jag nu spelade in i stort sett alla samtal kunde jag gå tillbaka och lyssna. Jag hade INTE sagt så, det sista jag avslutade det samtalet med var att jag INTE ville försöka igen! Så där höll det på under sommaren, men jag hade oerhört mycket nytta av att jag spelade in våra samtal, även telefonsamtal. (Enligt lag är det tillåtet att spela in samtal man själv deltar i om någon undrar).

söndag 3 juni 2012

Första lögnerna …

Pinocchio by Enrico Mazzanti (1852-1910) - the first illustrator (1883) of Le avventure di Pinocchio.
Den första lögnen (som jag vet) levererades vid första mötet. Vi hade första mejlkontakten på en onsdag. På lördagen pratades vi vid i telefonen och onsdagen veckan efter träffades vi för första gången. När vi åt middag den kvällen berättade X om sin äldsta son som han fick när han var 20 år. X var student och hade varit ute och festat på kvällen. På väg hem träffade han och hans kompis några tjejer, den ena hade stora vackra rådjursögon. Han följde med henne hem och hon blev gravid. Han berättade hur han varit med under förlossningen då hans son föddes och sen hade han inte träffat sonen igen förrän han var 18 år. En riktig snyfthistoria, mycket inlevelsefullt berättad.


Någon dag senare pratade jag med en barndomsvän och berättade om X. Men, sa hon, honom känner jag!!! (han har ett inte jättevanligt namn). De hade i mitten av 70-talet bott i samma stad i Dalarna och familjerna hade umgåtts en del. Han hade alltså bott där med fru och son …
När jag berättade för X att min väninna kände honom blev han alldeles till sig. Han skickade sms och undrade om vi fortfarande var vänner … sa att han hade burit sig åt som en skitstövel i det äktenskapet och därför skämdes, ville inte komma ihåg det. Sa han. Och det gick jag på förstås (han insåg väl att det inte är någon merit att vara på jakt efter sin femte fru). De hade skiljt sig när sonen var fem år. Under åren har jag sedan hört 3-4 olika versioner om hur det gick till när han träffade sin första fru och fick sitt första barn. Den ena versionen berättade han för sonen själv och jag undrade i  mitt stilla sinne vilken version han har hört från sin mamma ...



Ett par dagar efter att vi träffades (fredagen tror jag) mejlade han mig och berättade att han hade varit ute på stan på dagen och stött på ett par gamla vänner som bjudit hem honom på middag på kvällen. Under en middag på vår förlovningsresa berättade han om att han haft mejlkontakt med några olika kvinnor från dejtingsajten i den vevan vi träffades, och att han även varit på bio med en kvinna i sin hemstad. Så berättade han att han varit ute och ätit middag med henne just denna fredag, och att han då berättat för henne att han träffat mig.
Va? sa jag, du sa ju att du varit hembjuden till ett par goda vänner? Inte för att det spelade någon roll, vi hade ju bara träffats på en enda dejt, och vad skulle jag säga om han åt middag med någon? Alltså en helt onödig lögn från hans sida, han hade inte ens behövt tala om vad han gjort den kvällen. När jag avslöjade hans lögn menade han att en liten vit lögn var väl inget, och förresten, han hade faktiskt varit hembjuden till goda vänner fast en annan gång för länge sen. Och, det lät som om jag tyckte att det där var ett karaktärsdrag hos honom att ljuga, anklagade han mig (en form av projektion). Nej då, visst inte sa jag … för man vill ju inte vara otrevlig. Helt enligt skolboken om mytomaner och den här typen av personer.

En annan snyfthistoria var hur han och hans bror fått gå runt och knacka dörr hos sina bättre bemedlade skolkompisar och sälja hantverksalster som hans mamma tillverkat, för att få ihop till brödfödan. Det tyckte jag ju såklart var förfärligt att behöva utsätta sig för den skammen. Jag har senare pratat med brodern som säger att det aldrig har hänt. X sa också att hans pappa inte brydde sig så mycket om barnen hemma men var en aktiv scoutledare. Därför blev han scout för att få träffa sin pappa. Brodern har inga som helst minnen av att pappan var scoutledare, han tyckte över huvudtaget inte om barn och skulle säkerligen aldrig ha lagt tid och energi på det. Hur mycket han ljugit om under våra år tillsammans har jag ingen aning om.



onsdag 30 maj 2012

Women who love psychopaths ...

Boken "Women who love psychopaths" var det bästa köp jag någonsin gjort tror jag! Att man kan få så mycket för bara 10 USD. Jag har under det senaste året läst massor, och jag menar verkligen massor, om våld i nära relationer och personlighetsstöriningar, men ingenstans sett förklaringar som i denna bok!
Innehållet bygger på olika studier och är alltså ganska väl förankrat. Massor av känslor, tankar och reflektioner poppar upp ... egentligen skulle jag inte behöva skriva ett enda ord i den här bloggen utan bara säga - LÄS BOKEN!!!
Den ger mig en helt otrolig och kuslig känsla av dejà vu ... nästan allt som tas upp stämmer för hur jag träffade mr X och hur vår relation utvecklades och även mina personlighetsdrag. Det är det som är bokens huvudfokus, vilka kvinnor är det som faller för psykopater och vad tittar psykopaterna eller de med psykopatiska drag efter när de väljer sina byten?
Jag funderar en hel del på hur han måste ha myst över hur lätt jag tågade med full fart rakt in i fällan. Min terapeut sa ju att han var ett skolboksexempel, och i den här boken som sagt, finns varje liten detalj beskriven. Det är svårt att säga vad som är mest intressant i boken, men avsnittet om trance, hypnotisering och suggestering var något helt nytt för mig, och riktigt spooky.

söndag 27 maj 2012

Första kontakten - intensiv uppvaktning

Vi fick som sagt kontakt via en site på Internet. Under 2-3 dagar växlade vi flera långa mejl (onsdag-fredag). Jag hade haft mejlkontakt med ett par män innan och de skrev kanske 4-5 rader i taget och berättade inte mycket om sig själva. Men här blev det skillnad! Jättelånga mejl och X skrev mycket om sig själv och sina barn, sina intressen och vad han ville ha ut av en relation. Efter ett par dagar kändes det som vi hade känt varandra hela livet. I efterhand hade jag (och har fortfarande) svårt att reda ut den där tidsrymden. Var det verkligen bara några dagar? Jo, faktiskt. Han mejlade en aria ur Turandot, Nessun dorma, för den tyckte han påminde så mycket om mig. Jag begriper fortfarande inte varför den påminde om mig, men jag kände mig uppmärksammad förstås.

På fredagkvällen mejlade han sitt telefonnummer och sina uppgifter på Eniro (så att jag skulle kunna kolla vem han var). Jag skrev att "jag ringer i morgon lördag". Jag gjorde så och vi pratade minst en och en halv timma. Ett jättefint samtal. Det avslutades med att X sa "Jaha, vad gör vi åt det här nu? Varken du eller jag är väl intresserade av att bara få en brevkompis?". Nej, så var det ju. Vi insåg att vår närmaste helger var upptagen. Jag kom då med förslaget att vi skulle ses på onsdagseftermiddagen i en stad som ligger mittemellan våra.


När jag kom hem från jobbet på måndagen hängde en bukett blommor på min dörr. Det var från X. Han hade blivit så glad för att jag verkligen ringde när jag hade sagt att jag skulle det. Jag tyckte det var lite underligt ... för mig är det självklart att hålla det jag lovar, och dessutom, om jag inte hade gjort det så - vi hade ju inte mer än skickat några mejl fram och tillbaka. Jag blev så klart jätteglad.

På onsdagen träffades vi kl. 15 som avtalat. Vi fikade, pratade, promenerade och pratade massor. Framåt kvällen åt vi middag och vid 21-tiden åkte vi hemåt igen. X tyckte att på fredagen, två dagar senare, skulle vi båda två samtidigt kl. 21 skicka varandra ett mejl där vi skrev om hur vi upplevt vårt möte. Jag tänkte när jag åkte hem att, vad i hela friden ska jag skriva? X hade pratat nästan oavbrutet hela tiden. Frågat ut mig om allt och jag fick inte mycket utrymme att varken prata eller tänka. Jag kände mig alldeles tom i huvudet, det fanns inte mycket plats kvar till mina tankar. Jag minns att jag svängde ihop något som blev ganska torftigt. Hans mejl var översvallande, han hade känt efter 5 minuter att jag var den han ville leva med, men hur länge skulle han vänta innan han vågade säga det till mig? Osv. ...
Nu när jag har skaffat mig en hel del kunskap om manipulativa personer kan jag ju se taktiken tydligt.
Efter den första träffen åkte jag sedan till honom ca 30 mil över helgen en och en halv vecka senare.

Vid frukosten på lördagsmorgonen fick jag sätta mig vid dukat bord och det låg ett litet paket på min tallrik. Det var ett par guldörhängen. Jag blev jätteglad förstås! När jag stod i duschen strömmade plötsligt musik ur ett par högtalare. Det var Nessun dorma och en del annan musik, han överraskade med en spellista han hade gjort bara för mig ...
Nästa morgon låg ett paket, likadant som dagen innan men större, på min tallrik. Det var ett guldhalsband som matchade örhängena. Ännu mera taktik! Dels så kände jag mig ju oerhört bekräftad och uppvaktad, och dels fick han ju här ett par hållhakar på mig, jag hamnade i tacksamhetsskuld. Eventuella tvivel fick inte utrymme och överskuggades av all denna uppvaktning. Jag hade med mig en fin liten bok med citat om vänskap till honom, en lite mer beskedlig start kan man tycka ... och vid närmare eftertanke, kanske mer i nivå med hur långt vår relation hade hunnit om man ska se realistiskt på det.

Veckorna som följde skickade han mängder av sms av typen "är ute och promenerar på lunchen och går just nu förbi den där parkbänken där vi satt" eller "sitter på tåget och tänker på hur fantastiskt det är att jag har träffat dig". Han frågade vid något tillfälle vilken färg jag tyckte bäst om, och nästa helg jag kom till honom hade han köpt en morgonrock till  mig i den färgen.
Efter den första helgen fortsatte vi sedan att åka till varandra varje helg i tre år med något enstaka undantag. Efter exakt två månader förlovade vi oss, efter exakt sex månader (på klockslaget) gifte vi oss (femte gången gilt för honom visade det sig senare) i den stad vi träffades första gången.

lördag 19 maj 2012

Partnervåld hot mot folkhälsan

Ytterligare ett folkhälsomål?! Verkligen intressant debattinlägg i Svenska Dagbladet Brännpunkt idag! Man tar upp problemet med våld i nära relationer och vad det betyder för folkhälsan. För visst påverkar det folkhälsan om närmare 30% av alla kvinnor i nära relationer utsätts för våld i någon form. Därutöver finns ett stort mörkertal. Några få procent män utsätts och där är mörkertalet säkert ännu större. Det känns verkligen viktigt att sprida information om detta, och jag hoppas att fler vill, vågar och orkar delge sina upplevelser!

torsdag 17 maj 2012

Varför Idgie?

Ja varför kallar jag mig för Idgie och varför har jag en skål gröna tomater som profilbild? Jag är inte så mordisk som det kanske kan låta. Den dagen X flyttade härifrån och jag på kvällen var ensam i huset tittade jag på filmen "Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café". Det var en sån otrolig känsla att äntligen vara själv (även om jag var rädd och sprang till fönstren och tittade vid minsta ljud).
En bit in i filmen släppte den spänning jag burit på i över ett år, och jag kunde äntligen gråta. Jag förstod verkligen vad Ruth i filmen hade varit utsatt för.
Ytterligare en tid senare tittade jag på Hitchcocks Fåglarna som är 40 år äldre än Gröna tomater. Det fanns en kvinna i filmen (Mitches  mor) som jag tyckte var så vacker och när jag kollade vem hon var så var det Idgie, alltså Jessica Tandy! Det var samtidigt med att jag började skriva här och det kändes som ett fint sammanträffande!

torsdag 3 maj 2012

Nationell studie om utsatthet för våld

Under våren genomför Nationellt centrum för kvinnofrid en stor nationell studie där 10 000 kvinnor och 10 000 män i åldern 18-75 år tillfrågas om sin utsatthet för våld, både i barndomen, ungdomen och vuxen ålder. Läs mer om studien här>>

söndag 1 april 2012

10 sanningar om lögner

Nu håller jag på att rensa och sortera i alla papper, alla ouppackade flyttlådor ... Hittade den här artikeln i en gammal Femina från maj 2011. Som sagt, det finns lögner och så finns det lögner ... Bifogar artikeln.

fredag 2 mars 2012

Samtal med en dolt aggressiv person

Vi flyttade ihop i juni och då började ganska omgående den här typen av utbrott som kom som en blixt från en klar himmel. Jag hade ännu inte förstått vad det handlade om, utan försökte med alla medel att göra mig förstådd, och mådde givetvis väldigt dåligt av att inte nå fram. Jag fick ofta höra att det jag sa "var inget svar", "om jag bara kunde kommunicera på rätt sätt så ...", jag "använde fel ord", eller bara "upprepade samma sak hela tiden". Vilket kanske kan förklaras med att han inte lyssnade, och inte ville försöka förstå utan hela tiden vände det jag sa till något annat.
Det var vid denna tid som jag började spela in en del samtal. Han tyckte att jag "skulle söka för mitt aggressiva humör". Jag pratade med många vänner för att höra om de upplevt mig som aggressiv och de bara skrattade och tittade frågande på mig. Jag spelade in för att höra hur jag verkligen låter, men också med tanken att min fd man skulle lyssna på sig själv. Det gjorde han aldrig.

Stora delar av samtalen var både aggressiva och högljudda. Jag blev hela tiden avbruten när jag försökte förklara vad jag sagt och vilket han fått till att han inte var önskvärd. Det var inte ovanligt att "samtalen" det höll på flera timmar, ibland upp till fem timmar, gärna sent på kvällen så att jag var totalt utpumpad dagen efter.
Jag lärde mig långt senare att detta är en manipulatörs taktik av typen "det är svårt att träffa ett rörligt mål". Det han är upprörd över är inte det som jag har sagt och han vill inte lyssna på när jag försöker förklara det för honom. Han slingrar sig undan och vinklar en aning hit och dit. Alltså blir det fullständigt omöjligt att bemöta. De långa och oftast sena "samtal" ingår också i taktiken, att trötta ut sitt offer, få en ur balans.

Både litteratur och webbsidor ger rådet att när man har med en manipulatör att göra, skriva ner vad som sägs, alternativt spela in, så där var jag rätt ute. Inspelningarna, som blev fler och fler, har också hjälpt mig många gånger när han påstått att han själv eller jag sagt något som jag vet inte stämmer. Det gav mycket styrka att kunna gå tillbaka och lyssna! Jag började också fotografera saker som hände, vilket också är ett gott råd. Jag kände mig som värsta Säpo och detta är långt ifrån mitt vanliga jag, men rent instinktivt handlade jag så här. Jag blev alltså den kontrollerande person han ibland beskyllde mig för att vara!

torsdag 16 februari 2012

Om att ha bil eller inte


När vi träffades hade jag en relativt ny Mercedes som var ganska dyr och onödigt stor. Han höll på att tjata om att jag skulle sälja den, för "man behöver inte äga en bil bara för att man behöver använda en ibland" (detta har jag hört till leda). Det är ju helt riktigt, men jag tyckte om min bil och hade användning för den.
Jag blev hela tiden matad med att man av miljöskäl ska cykla (helst, och det finns ju dubbdäck till cykel), åka buss eller tåg när man ska någonstans. Absolut inte köra bil eller flyga till t.ex. Stockholm. Här har vi inte lika utbyggt med allmänna kommunikationer som han var van vid och det fungerar helt enkelt inte om man inte har jättegott om tid.
Efter något år sålde jag bilen av ekonomiska skäl, men han "tog åt sig äran" och trodde att han lyckats övertala mig. I nästan två år var jag utan bil, men sommaren 2010, när vi höll på att leta bostad insåg vi att vi nog skulle behöva en liten bil. Han fick kontakt med en gammal kompis som skulle sälja sin bil, och vi köpte den.

Det var oftast jag som körde när vi skulle någonstans, och jag fick hela tiden gliringar om mitt körsätt. Jag körde som en fartdåre trots att jag gott och väl höll mig inom fartgränserna. Och hade jag någonsin hört talas om ECO-driving? 
Själv körde han sällan och tack och lov för det, han är ingen bilförare precis. När han kör så ligger han med vänster hjulpar på mittlinjen så man är livrädd för mötande trafik. Han kör mil efter mil på trean i 70 km eller på fyran i 80 km. När man efter en stund undrar hur det är med ECO-drivingen och om han ska växla någon gång får man en spydig kommentar till svar. Genom småbyar där det är 50 km håller han 70. Detta är bara några exempel.

Han åstadkom ett antal repor och bucklor på bilen och förstörde ett dörrhandtag och ett dimljus, som han först berättade om och senare blånekade till. Det enda han pratade om var en buckla som jag hade gjort och även stod för att jag gjort.
Nåväl, jag tog över bilen när vi separerade, och vad händer? Jo, det tar bara ett par veckor så köper han sig en bil för nästan 100000. Och, han kör med denna bil till Stockholm där han snabbt hittade en ny dejt. Även flyg är bra i det fallet. Det vill till att snabbt ändra ståndpunkt, vilket jag påpekade för honom och som han inte låtsades höra.

Crazymaking


Vi köpte trädgårdsmöbler. En dag frågade jag; Ska vi köpa några dynor till dem? - Ja, självklart svarade han. 
- OK, sa jag, de har ett erbjudande nu, ska vi passa på?
 - Javisst bara köp! 
- Vilken färg tycker du vi ska ha frågade jag. 
- Ja, sa han, vitt skulle vara snyggt. 
- Vad bra sa jag, det tänkte jag också. Då fixar jag det!

Några månader senare, när jag hade handlat grönsaker och plantor på torget och tagit ut ca 200 kr från vårt gemensamma konto för detta resulterade det i ett aggressivt utbrott som höll på ett par timmar en kväll. VEM hade lovat mig att ta ut pengar? Och han hade verkligen ingen aaaning om vad jag handlat, eftersom han inte var med och kunde kolla. Nej, det stämmer ju, men han hade faktiskt varit med och ätit upp grönsakerna, och plantorna kunde han själv se i trädgården ... Men icke, jag hade gjort mig skyldig till egenmäktigt förfarande som tagit ut dessa pengar. Och dessutom hade jag köpt dynor till trädgårdsmöblerna utan att fråga om lov!! 
Att jag hade frågat honom och han till och med valde färgen på dem var totalt bortblåst ur hans minne. Detta ältades ytterligare några gånger i olika sammanhang.
Ett exempel på selektiv uppmärksamhet, på att försöka få mig att tro att jag håller på att bli konstig.
(bilden har jag hittat på Internet och vet inte varifrån den kommer ...)

Också fysiskt våld ...

När vi hade bott i huset en dryg månad diskuterade vi om en stor porslinslampa som ursprungligen kom från hans tidigare hem. Han undrade om jag tyckte den var snygg där vi ställt den. Jag sa att jag tycker lampan är jättesnygg men den har ju en annan stil än övriga möbler i rummet och passar kanske inte riktigt där, men det är ändå OK att den står där den står. Han började dividera om detta och jag vidhöll att det är helt OK att den står där även om den har en något annan stil än övriga möbler i rummet.


 Morgonen därpå tog han upp ämnet igen och undrade vad jag tyckte. Jag upprepade samma sak, att lampan får jättegärna för mig stå där den står.

Då reste han sig upp med ett brak (190 cm, 115 kg), gick fram och lyfte upp lampan och drämde den med all kraft i parkettgolvet.

Golvet var nyrenoverat och nyslipat. Det blev stora jack i golvet och jag plockade skärvor som satt fast i golvet flera meter bort i ett par veckor.

Lampan hade blivit en symbol för något som jag aldrig förstod vad, och därför gjorde han detta.

Att slå sönder föremål räknas som fysiskt våld. Det är också ett hot, en demonstration av vad personen är kapabel till.


Allt ditt är mitt och allt mitt är mitt ...


Innan den egentliga flytten bar jag en del porslin till huset, bland annat en gammal matservis. Jag packade upp den och ställde in i ett av fyra köksskåp (finns också en massa stora lådor till förvaring, gott om utrymme alltså). 
Det resulterade i ett utbrott av aggression. VEM hade lovat att jag kunde ställa in saker i det skåpet?? När jag sa att det finns flera skåp, och ett lika dant bredvid, där han kunde ha saker, fick jag till svar att "detta är väl ett gemensamt hem?". Det handlade inte om mitt eller ditt. Det tycker inte jag heller, men sa att vi kanske har en del saker som vi kan ha i vars ett skåp?

Följden blev i alla fall att jag plockade ur mina saker igen.
Jag fick inte heller ha mina kokböcker i hyllan i köket.

Några dagar senare kom hans flyttlass och han var ensam i huset och packade upp (byggjobbarna var fortfarande kvar). När jag kom dit var varenda köksskåp fullt av hans grejor. till och med sådant som är stapelbart hade han spridit ut så att det verkligen skulle fylla upp allt utrymme. Hans kokböcker stod i hyllan.
Han hade inte heller städat ur skåpen som var fulla av byggdamm och sågspån.

Klädkammaren var proppfull med hans kläder och andra grejor, ingen plats över till mina kläder.
Efteråt fick jag höra att snickarna hade undrat hur jag skulle få plats i huset med mina grejor.

Hans förklaring till sitt handlande var att det var lättare att få en överblick över vad som fanns och vad som eventuellt skulle sorteras bort. Överblicken gällde ju då hans grejor, det fanns ingen plats att ställa mina. Det blev givetvis jag som fick plocka ur skåpen, byggstäda, flytta om och sortera.

Typiskt för honom har hela tiden varit att komma med kritik men samtidigt backa från ansvaret att vara med och bestämma, det gällde såväl stort som smått.

Första gemensamma bostaden


Flytt till första gemensamma bostaden, ett nyrenoverat hus
Vi höll på att flytta och jag hade packat en del porslin och saker jag är rädd om i bananlådor för att jag ville flytta dem själv. (Det mesta skulle sedan flyttfirman ta).
Min man hjälpte mig att bära och när vi kom fram till huset, stod på trappan utanför ytterdörren, så släppte han lådan han bar på ca 50 cm ovanför marken.
När jag packade upp grejorna hade flera tallrikar och ett par ljuslyktor gått sönder. Det nonchalerade han med kommentaren att det var "en amatörmässig packning i en banankartong", då fick man skylla sig själv om något gick sönder. Han blånekade att han hade släppt kartongen i marken fast jag stod bredvid och såg på.

"Blockering"

I god tid blev vi inbjudna till en stor bal. Jag tyckte det lät jätteroligt och frågade om vi skulle gå på den. Efter några veckor bestämdes det och jag sa att då betalar jag, ca 800 kr per person. Betalningen skulle vara inne i juli och balen var i oktober. Jag köpte en ny lång klänning eftersom det skulle vara högtidsdräkt.
Kvällen innan balen säger maken "Jag går inte med dig på balen, du får gå själv". Jag svarar att det vill jag inte, hur roligt är det att gå dit ensam? Jag hade sett fram emot att vi skulle gå dit tillsammans, träffa vänner, äta gott och dansa.

Jag sade åt honom att då får du ringa och tala om att vi inte kommer. Det ville han inte och tyckte inte det behövdes. Eftersom det var en stor fest med middag och flera hundra personer inbjudna ansåg jag att det behövdes, det påverkar ju bordsplacering och annat om deltagarna uteblir. Han vägrade. Morgonen efter ringde jag själv till en av arrangörerna och sa att vi kommer inte. Jag var jättebesviken och började gråta i telefonen. Personen i andra änden sa "är det X", och jag svarade ja.

Två timmar innan festen skulle börja säger maken plötsligt "Jag kan väl gå med dig då om du så gärna vill". Då hade jag ju inget förberett med dusch, hår, make up osv. men sa att OK, då ringer jag igen och säger att vi kommer. Lyckades få tag i en av arrangörerna igen, för att ändra ännu en gång. Snabbt in i duschen och sen försöka att göra mig i ordning någorlunda.
Vi gick sen på festen, pratade med lite folk, åt mat och jag lyckades få till att vi dansade några danser. Jag tyckte mycket om att dansa med X men han sa alltid: Dans är bara en parningslek. Om man redan har en partner behöver man inte dansa. Så här i efterhand kan jag tänka att det också var en sorts bestraffning eftersom jag tyckte om det.

Den här tekniken kallar han själv för blockering, för att få mig att lyssna eller reagera när det var något som han inte ansåg att jag reagerat tillräckligt på, eller givit "rätt" svar till. Jag menar att det är en form av bestraffning och ett sätt att utöva makt och kontroll. Att göra mig till en marionett som dinglar i hans grepp.

onsdag 8 februari 2012

Quack, quack ...

If it looks like a duck,
acts like a duck,
quackles lika a duck,
waddles like a duck,
- it probably is a duck!

torsdag 2 februari 2012

Friskhetstecken!

Har fått en häftig känsla den här veckan. Blev tvungen att akut rycka in och fixa en del skrivelser på jobbet. Upptäckte att jag kunde tänka klart och konstruktivt och resultatet blev väldigt bra. Inser att jag sista dryga året levt i någon sorts seg sörja där jag kravlat runt utan att ha någon koll alls. Tror att ljuset är på väg tillbaka, inte bara för att det snart är vår!

Läst på Twitter ...



Remember, some people are like clouds ... when they disappear it's a brighter day-
(@Geraldinenagn)


©Vattenblänk Bilden tog jag när vi var ute och åt middag (det var fyra år sedan vi träffades första gången).  Knappt två veckor senare var han ute på nätet och dejtade och jag lämnade in skilsmässoansökan.

måndag 30 januari 2012

Luft under vingarna

Jag känner att jag är på väg. Har lämnat avgrunden som jag var nere och vände i.
Jag är glad att jag inte stannade kvar där, det var nära. Tack var mina underbara barn och många vänner har jag lyckats ta mig upp.

Jag har också fått mycket hjälp av en terapeut. Vi började gå dit gemensamt. Han sa till  mig efter ett av de sista besöken där (jag kommenterade att det mest var hon och han som pratade) att hon vände sig till honom för han var mest öppen och villig att kämpa för relationen. Det stämde ju inte alls, jag kämpade allt vad jag orkade ...
Jag ringde upp henne för att fråga. Så var det ju inte, och hon sa till mig i telefonen att om jag valde att stanna kvar skulle jag få lov att ta det onda med det goda. Hon trodde inte på någon förändring.

Efter separationen fortsatte jag att träffa henne ensam. Hon berättade vid ett tillfälle att hon ganska snart upptäckt att han hade en djupgående störning. Mot slutet sa hon att han var ett skolboksexempel. Hon funderade över hur det kom sig att jag inte märkte något långt innan det var för sent. Det undrar jag också.

söndag 29 januari 2012

Om att lura sig själv ...

Jag sa att jag ville köpa ett fritidshus. Att det kunde vara ett sätt att placera pengar. Att mina barn kunde bo där när de hälsade på.
Senare läste jag i min dagbok: Jag vill köpa ett fritidshus så att jag har Ett ställe där jag kan sitta och arbeta i lugn och ro. någonstans jag kan ha mina saker.
Jag lurade mig själv men mina tankar fanns där i svart på vitt ...


Verkligheten

En dag sa han till mig: "Det är så intressant att höra ditt sätt att beskriva verkligheten".
Vems är verkligheten?